Amit Sen: Möbius Strip Poem

Verket är en fritt hängande skulptur I papper. “Bandet” mäter ca 50 x 350 cm

Complexity has become a fashionable word. But what does it actually mean?
Wikipedia says:

“The stem of the word ”complexity” – complex – combines the Latin roots com (meaning ”together”) and plex (meaning ”woven”). Contrast ”complicated” where plic (meaning ”folded”) refers to many layers. A complex system is thereby characterised by its inter-dependencies, whereas a complicated system is characterised by its layers.”

In our highly interdependent world it is increasingly difficult to predict the outcome of a specific action or intervention. And necessarily so since cause and effect often are interchangeable; it is impossible to say which came first. We are in a the-chicken-or-the-egg situation.

Sociologist Zygmunt Baumann points out that modernity (a fancy word for our present, technological era) is infused with fear. This fear is directly related to our inability to figure out what consequences our actions have. Not being in control is scary. Fear is a terrible feeling. No one can stand to be afraid for a very long period of time. We have to deal with it in some way. One way is to shut down our emotional response altogether. We numb ourselves. Either we over-eat, over- consume take drugs etc. or we get depressed. Another way to cope is to make the uncertain certain. An ideology that fully embraces this attitude is fascism. In a subtle way we are all fascists. We want to know how we ended up in the situation we are in and what to do next. But since our life is both complex and complicated it is really difficult to figure out how we got here and what to do. So we simplify – we become small fascists – and we blame. Either it’s the racists’ fault, or the immigrants. Or the current political climate is to blame, or it’s our lack of concern for the environment and hence the industrial revolution that is the root of our problems.

Depending on our choice of perspective we each have our favourite solution: better technology, closed borders, open borders, less private consumption, sustainable production or a new political system. To make things worse these “solutions” make way for ideologically based visions, or Utopias. And more often than not, these Utopias compete with each other.

Notable by his absence is the person who tries to stay with the discomfort. Contemplating what is, seeing and understanding these different perspectives and how they relate to each other is a nearly overwhelming task. Yet, it seems obvious that this is what needs to be done. The Möbius Strip Poem is a preliminarily sketch, an attempt to illustrate what kind of relationships constitutes our liquid modernity and the challenges that come with them.

Anders Emilson: Utopiska fragment

Anders Emilson har skrivit dikter utifrån utopibegreppet som står ingraverade på ett bord som står utanför konstmuseet. Hans tankar om utopier har också varit en utgångspunkt för utställningen och hela gruppens samtal.

Anders Emilson refererar i sin avhandling ”Design in the space between stories: design for social innovation and sustainability – from responding to societal challenges to preparing for societal collapse” till Ernst Wigforss och Erik Olin Wright. Han nämner Wigforss idé om ”provisoriska utopier” och beskriver att det intressanta med Wrights utopier är att de är en realitet och existerar som ”tillgängliga stationer”. Emilson citerar Wrights exempel och förklarar detta som bitar av ett alternativt samhälle och påstår att “dessa bitar är också del av en ny berättelse”. Det berättelsen handlar om säger Emilson, och citerar Charles Eisenstein, är ”varför vi är här, vart vi är på väg, vad som är viktigt och till och med vad som är verkligt”.

Emilson menar att ur perspektivet av hur vi är vana vid att leva våra liv, och de berättelser vi lever vidare, ser framtiden mörkt ut. Han frågar hur detta påverkar idén om utveckling som uppstod ur industrirevolutionen, där samhällsutmaningar möts med teknisk rationalitet och instrumentell problemlösning vilka utgår från välformulerade problem.

Referenser / inspiration till Emilsons dikter:
#1 Silvia Lindtner, Shaowen Bardzell och Jeffrey Bardzell “Reconstituting the utopian vision of making: HCI after technosolutionism” (2016).
#2 Michael Shermer “Utopia is a dangerous ideal: we should aim for ’protopia’”. (Aeon, 2018).
#3 Lyman Tower Sargent “Five hundred years of Thomas More’s Utopia and utopianism”. (Utopian Studies, Vol. 27, No. 2 (2016).
Ernst Wigforss ”Kan dödläget brytas? Idépolitiska skrifter i urval 1908-1974”. (Karneval förlag, 2013).
#5 Stanley Kubrick “2001: A space odyssey” (1968).
#6 Rebecca Solnit “A paradise built in hell: The extraordinary communities that arise in disaster”. (Penguin, 2009).
#7 Fritjof Capra “The web of life: A new synthesis of mind and matter”. (Harper
Andrew Stanton “Wall-E” (2008)

Caroline Mårtensson & Patrik Bengtsson: Non Utopia

Konkretisering av vision, collage utifrån en process
Väv av lavar och mossa från äldre fruktträd som föryngringsbeskurits. 
Visionsskiss av byggnation: hampakalkhus i växthus, laserskärning på päronplanka. 
Ortofoto 1973-76 Lantmäteriet – inventering av kvarvarande fruktträd.
Fotografier: ympade fruktträd samt platsspecifik planritning 1:1.
 
Ett praktisk exempel i att 
– ompröva och testa alternativ till konventionella byggmetoder
– ta tillvara på och värna platsen och kontexten
– göra medan vi lär, dela vidare, ta lärdom av äldre generationer men också uppdatera med nya kunskaper
 
Växthuset
Det väderskyddande skal som växthuset skapar ger ett varmare klimat och mindre energi går åt till uppvärmning. Glaset skyddar mot vind, nederbörd och uv-ljus, vilket minskar slitage och avkylning. Förlängd odlingssäsong och möjlighet att odla grödor från sydligare breddgrader.
 
Huset
Byggs av hampakalk vilket består av finhackad industrihampa som blandas med vatten och kalk till ett hårt och välisolerande byggnadsmaterial. Hampakalken är ickebärande och kräver en träkonstruktion likt ett korsvirkeshus. Trästommen gjutes in i hampakalk med hjälp av gjutformar. Konstruktionen är homogen, isolerar bra mot värme/kyla och är temperatur- och fuktutjämnande.
Industrihampa är en ettårig snabbväxande ört som binder koldioxid effektivt. Den kan odlas utan besprutningsmedel, inga kemikalier behövs i förädlingsprocessen och den kommer från en förnyelsebar källa. 

Gunnel Pettersson: Odlingen

Verket och aktiviteten är tänkt som en förberedelse och är en undersökning av vad vi gör här på denna plats i relation till omvärlden i ett mikroperspektiv. Den ger tid åt reflektion och för att formulera och förtydliga experimentet och det utopiska.
Under utställningsperioden bjuds besökarna att träna nudeltillverkning med bovetemjöl. I museets verkstad finns möjlighet att tillreda och att smaka. En tablå på väggen består av en monitor med klipp från odling av bovete och tillverkning av nudlar. Bakom en skrivtavla med utsädesberäkningar finns packade stjälkar från bovete.
Som en del i gestaltningen av torget finns ett ”fält” av bovete.
Upprinnelsen till boveteodlingen är ett besök hos svärmor som är jordbrukare 20 mil norr om Tokyo. Ett sätt att kunna kommunicera över generations-, språk- och kulturbarriärer är att göra någonting tillsammans. Det utvecklade sig till ett samarbete; att ta del av och förmedla Kin Momiyamas kunskap om odling av bovete till intresserade på Österlen. Därefter har det gjorts flera försök att odla bovete i regionen.

Odlingen är en samlingsplats för konstprojekt drivna av – och samarbeten med Gunnel Pettersson och syftar till att bygga mening med hjälp av relationer och kommunikation i frågor kring t.ex hållbar stads- och landsbygdsutveckling (biologisk/ekonomisk/politisk/social).
”Jag ser staden och landsbygdens offentliga rum som mötesplatser där medskapande och konstnärsdrivna processer är reflektion och stimulerar till förändring.”

Gylleboverket (Jona Elfdahl, Etta Säfve, Shelley Sharr): All is forgiven

(a sacrificial rite)
Gylleboverket är en konstnärsgrupp och en plattform för samtida konst och film med sin bas på en före detta byggåtervinning i Östra Vemmerlöv.
Gylleboverket drivs av konstnärerna Etta Säfve och Jona Elfdahl. För denna utställning har de två samarbetat med konstnären Shelley Sharr. Trion har skapat ett verk som inte bara talar till vår syn och hörsel utan också till vår känsel. Besökaren kan bidra till verkets omfång genom att bära en påse med vatten från receptionen och lägga påsen framför verkets vattenspegel.

Om och om igen bär de sina påsar till platsen. De tänder eldar och lägger ner offergåvor, de ropar- kom tillbaka. Allt är förlåtet.
I verket ”All is forgiven (a sacrificial rite)” tilldelar Gylleboverket naturen och elementen en mystisk förmåga att förlösa vår hopplöshet, det som håller oss tillbaka och står i vägen för våra drömmar och visioner. Genom utförda ceremonier försöker de väcka nya minnen av att vara människa till liv.
Gylleboverket arbetar här utifrån tankar kring vår relation till naturen och vår omvärld, vårt samtida samhälle och kapitalismens makt, bland annat med avstamp i Guy Debords roman ”Skådespelarsamhället”, vilken belyser en artificiell bildvärld där ekonomiska intressen håller oss fångna i avbilder. Där vi försöker leva upp till bilden av oss själva istället för att vara i livet självt.

Kristina Lindström & Åsa Ståhl The Un/Making studio i samarbete med Petra Lilja: Un/Making the plastic straw

The Un/Making Studio tar som sin utgångspunkt att design både gör och ogör praktiker, material, leverne, relationer, estetiker, drömmar och utopier. The Un/Making Studio arbetar med en dubbel rörelse av görande och icke-görande, till skillnad från mycket annan design och designforskning som fokuserar på skapandet av det nya. 
 
I samband med utställningen ”Experiment för utopier” utforskar studion, tillsammans med Petra Lilja, möjligheter att ”un/make” plastsugrör. Just nu görs det flera försök att göra sig kvitt plastsugrör, samtidigt som tidigare versioner verkar vara seglivade och kommer tillbaka i nya konstellationer. Intresset ligger här både i vad som görs och vad som inte görs i dessa nya relationer. 
 
The Un/Making Studio drivs av Kristina Lindström och Åsa Ståhl med medel från Vetenskapsrådet. 

Madeleine Tunbjer & Clea van Berkel: Dictionary of transition

– Encyklopedi av förflyttningar
Tunbjer och van Berkel har gjort en videoprojektion, med ljudbild av Thomas Persson, som skildrar en nedlagd industrianläggning utanför Ystad. En gång i tiden gjordes här saft till ett sockerbruk. Nu har The Syrup Line, som konstnärerna döpt anläggningen till, blivit föremål för deras kartläggning av platsen och dess ekologi.
 
Språken hade tagit slut men inte tystnat!! Orden hade förlorat sina innebörder i den stora accelerationen, men inte sina ljud. Vi levde i interregnum dvs i tiden inte mer och ännu inte. Ur allas munnar hade kommit ridåer av fonetiska ljud. Ett larm mer desorienterande än mörker eller dimma eftersom allt lät så oerhört bekant, men i avsaknad av relevans. Till slut var det några som gick. Vi gick också. Vi kom fram till ingenstans, en spricka i alla någonstans. Ett smalt litet land, till synes övergivet, fast fullt av tecken – utan anspråk. En annan ontologi. Utan jord men överväxt. Med broar som inte går från här till där, utan runt. När ideologier sinar våldsamt förflyttas kopplingarna mellan gråsuggor, vinden, mikroberna vi också är, träden, kolcyklerna, orden, betongen, den böjda tiden, vattnet från då, algoritmerna. Blir encyklopedi av relationer, av iterationer. Här är de fyra första observationerna. Men det är
bara början och kommer att fortsätta på
industrialpoets.com

Verket, processerna fördjupas av bl.a Karen
Barads “Posthuman perfomativity”, Timothy
Mortons ”Ecology without nature”,
”Being ecological” & syrupline.com

Malin Lobell: We are the plan(ts)

– the way a plant shares itself with us
På torget framför konstmuseet har Malin Lobell skapat en skogsträdgård i en av odlingslådorna. 
Växterna har hon sedan ”porträtterat” inne på museet med hjälp av anthotypin, en fotografisk
metod där man använder sig av växtpigment som emulsion. Hon har också porträtterat sig själv
med samma metod. Anthotypierna kräver olika exponeringstid beroende på vilken växt som
används. Här har Lobell använt olika gräs och spansk körvel. Exponeringstiden har varit 
3-4 timmar i fullt solljus.  De  bilder som snabbt framkallas i ljuset kan också snabbt försvinna. 
Därför har Lobell täckt anthotypierna med broderat tyg som besökaren kan lyfta för att se den fotografiska bilden bakom.

I en skogsträdgård odlar man med naturen som modell. Växterna samverkar och stödjer varandra.
Alla har sin nytta och funktion. De flesta har ätbara delar. Andra delar näring till sin omgivning, som havtornet som fixerar kväve i samarbete med frankiabakterier, eller som honungsfacelian, volontären, ettåringen, som älskas av humlor och som sprider frön och förbättrar jorden.

Och det finnas mycket mer att lära av växterna. En växt har mellan femton och tjugo sinnen. En
människa har fem. Vad innebär det? Växterna rör sig utan att förbruka egen energi – de använder energi från omgivningen, berättar Stefano Mancuso, professor vid LINV institutet i Florens, under en
föreläsning. Växterna känner av sin omgivning. De vet inte var vattnet finns, men de känner det, visar
den australienska forskaren Monica Gaglianos arbete. Att känna av sin omgivning, att förhålla sig till det omgivande. Att inte agera på egen hand utan agera i förhållande till de andra.

Där det är möjligt, klär naturen sig i grönt, skriver David Montgomery i boken ”Growing a revolution”. Den gör det för att skydda jorden från erosion, vilket är ett av våra klimatproblem; att våra matjordar försvinner på grund av hur vi människor exploaterat den och lämnat den naken, exponerad. ”The skin of the earth” kallar han det tunna matjordslagret. I skogsträdgården täcks marken av
organiskt material.

Peter Ojstersek: ”Wildform Duft” & ”Sökandet efter Nagels odorant”

Peter Ojstersek arbetar ofta med växtmaterial i sitt konstnärskap. Utanför konstmuseet har han byggt en dom med dahlior i. Förhoppningen är att domen ska kunna förstärka dahliornas svaga doft och på så vis göra det närmast oförnimbara förnimbart. Inne i konstmuseet visas en film som handlar om sökandet efter den enda dahlian i historien som haft en utpräglad doft, ”Nagels odorant”.

Ojsterseks projekt består av två delar som samverkar med varandra: ”Wildform Duft”, ett växthus med dahlior, och filmen ”Sökandet efter Nagels odorant”. Filmen är gjord i samarbete med Håkan Carlbrand. De två delarna kopplas samman via hemsidan www.dahlia-odorant.com.

Utanför Ystad Konstmuseum står ett kupolformat växthus. Inuti finns dahlior av sorten ”Wildform Duft” som är en hybridiserad vildform av dahlian, hittad i Mexiko och den har en svag doft. I växthuskonstruktionen skapas förutsättningarna för att intensifiera den svaga doften, och tillsammans med en sensibilisering av besökarens näsa, och genom att luftens temperatur höjs och vindens verkan reduceras, blir det knappt förnimbara, förnimbart. 
I konstmuseet visas en film som handlar om sökandet efter dahlian ”Nagels odorant”. Det är den enda dahlian i historien vilken har haft en utpräglad doft men sorten är försvunnen sedan 1948. I filmen möter vi dahliaodlare i Sverige och Tyskland. De berättar om sina tankar kring dahlians betydelse i trädgård och balkong, om dahlians kulturhistoria och dess framtid som medicinalväxt och födoämne.  

Idén med filmen som vi vill prova är att släppa på den traditionella synen på ägande/upphovsrätt av filmen. Vi vill att alla som är intresserade och har en egen agenda ska kunna använda filmen i för dem relevanta sammanhang och använda filmen på sina egna plattformar, så att nya användare och grupper kan nås på initiativ av dem.

Två hemsidor beskriver de olika delarna i projektet, där konstnärliga och historisk fakta samlas. Projektets syfte är att dela information och att öppna upp för nya samarbeten med intresserade personer, föreningar och företag.

Filmen är ett samarbete mellan Peter Ojstersek och Håkan Carlbrand.
www.dahlia-odorant.com www.peter-ojstersek.com

Petra Lilja: Evig dystopi

– Förgängliga drömmar
Eller utopin är död – länge leve utopin!

Petra Lilja har skapat två fanor, en av miljövådlig plast och en av en biopolymer av gluten som hon själv har fått fram. Under fanorna står exempel på de produkter som har använts.

Idén om utopin är inte bara kritiserad för att vara orealistisk och idealiserande utan även för att vara antyda revolution. Den svarta fanan Evig Dystopi är ett assemblage av plast- och gummiobjekt hittade på Malmös gator. Materialen tar mellan åttio till flera hundratals år att brytas ner i naturen, en konsekvens att den ”modernistiska utopin” och ett faktum som följer med in i framtiden vare sig vi vill det eller ej.

Den ljusa fanan Förgängliga Drömmar är ett handsytt lapptäcke. Materialet är egentillverkad biopolymer av gluten och dess egenskaper går att jämföra med gummits och plastens. Lapparna symboliserar mikroutopier (J. Wood), små initiativ, till motsats från den orealistiska totala perfektionen. Med den textila tekniken refererar jag till kvinnligt hantverk, ofta utförd i andra typer av förgängliga material som bidragit till historisk osynlighet.

Som designer har jag under hela min verksamma tid undersökt designens destruktiva aktiviteter och hur jag kan omdefiniera designerns roll. Verket undersöker kontrasterna mellan det utopiska och dystopiska i ett försök att erkänna både skadan och det goda som mänsklig aktivitet kan åstadkomma. Fanorna uppmanar till reflektion över det som varit och är men även till revolution: att våga drömma och skapa mikroutopier som kan ge synergieffekter och skapa framtida globala utopier.